| Om denna djurälskande,
men ack så pälsdjursallergiska tös, för länge
sedan skulle fått skåda framtiden som 20-åring och sett
att det fanns två underbara hundar, flera tävlingar, en instruktörsutbildning
och diverse annat att se fram emot, så hade hon inte trott sina ögon.
För det var just så det var, jag älskade djur något
så enormt att jag fejkade att jag mådde bra, trots att jag knappt
kunde andas och att mina ögon och min näsa för länge
sedan slutat fungera som naturen hade som intention. Jag kan frambringa
minnen av flera tillfällen då jag hellre hamnat på sjukhus
än att sluta klappa den söta kattungen eller dylikt. Att jag växte
upp på landet gjorde ju inte saken direkt bättre, då jag
sprang efter kattungar, får, grisar, kor och allt annat som bara väntade
på att jag skulle krama om dem. Jag hade faktiskt en "typ hund"
vid namn Jocke Persson när jag var bara några år gammal,
och nej, han var ingen riktig hund utan ett svart lamm, men det är
ju rätt nära en hund då denne agerade hund i alla avseenden.
Men det är en annan historia. Hur som helst, vid tio års ålder
så fann vi att jag tålde en viss hundras. Den
hundrasen hette något så konstigt som Schnauzer, eller en Dvärgschnauzer
för att vara exakt. Lilla Mariesen's Mini Meija skuttade så bedårande
in i mitt liv, som provhund. Henne släpade jag med på ungdom
i Finspång, sov med henne så tätt intill mig att jag nästan
kvävde henne (ja, ett barn som nyss fått veta att man inte dör
för att man håller om en hund släpper inte hunden i första
taget vill jag lova) och gjorde diverse annat skoj med. Att det sedan föll
sig så att Sonja hade planerat in en valpkull på Meija gjorde
ju inte att jag grät tårar direkt. En valp skulle jag ha, punkt
slut. Två var dock summan av valpar vi fick hem, för både
mamma och pappa råkade tydligen halka med i hundhysterin. Dock var
det bara en av valparna som kom att kallas Timja, min alldeles egna
hund. Resten är historia. |
